Bebyggelsepolitik för standardupplevelser?

Abstract

Händelser som förstörelsen av bron över Neretva i Mostar och branden i Katarina kyrka för några år sedan väcker stor sorg och upprördhet hos många människor. Varför delar till och med vi, som aldrig upplevt bron, den sorg Slavenka Drakulic beskrev i Bagdad Express? Varför ville så många bidra till att finansiera återuppbyggandet av en kyrka som de sannolikt aldrig besöker? Kanske borde man nöja sig med att med glädje konstatera att så är fallet. Men inför valet av rätt bebyggelsepolitiska åtgärder räcker det knappast. Handlar det om något som har värde i sig, är det frågan om basala värden, eller om medel för något djupare, om något instrumentellt?